[In & Beyond Sweden. Photo: Albin Dahlström / Moderna Museet 2018]

IN & BEYOND SWEDEN: Journeys Through an Art Scene is a book published in connection The Moderna Exhibition 2018. It offers glimpses into a diversity of artistic practices through presentations of in total 65 artists.

During two years curator Joa Ljungberg and artist Santiago Mostyn has done comprehensive research with the aim to survey the Swedish art scene. In addition to the artist presentations the publication presents their explorative process and includes 13 essays which give different insights into the Swedish art scene. The book is produced in collaboration with Iaspis / Konstnärsnämnden and Moderna Museet.

Below is the short presentation of my practice included in the book, written by artist and writer Frida Sandström:

[The Azolla Cooking and Cultivation Project, 2017]

In his art and research activities, Erik Sjödin interweaves political development with the ecological via the term “culture” and its etymological root “cultivation”. Through practical interactive workshops such as building, cooking and study circles, the relationship between politics and ecology is demonstrated. Nothing is explicitly emphasised during the events, but the audience is touched by a subtle reminder that society could think differently.

In his work with a wide range of professions and participants, Erik Sjödin explores man’s historical relationship to base phenomena such as fire, as well as our ability and long tradition of cultivating and preparing food made of water plants. In The Azolla Cooking and Cultivation Project (2017) he focuses on the little aquatic duckweed fern (Azolla). The plant has been used as bio-fertiliser in Asian rice plantations and is seen as a possible future food source in the potential colonisation of Mars. For the exhibition Agoramania in Paris (2017), Sjödin had rice cakes made of the same fern, which had been picked in the city’s botanical gardens Jardin des Plantes, and served them to the audience. Currently Sjödin is working on a documentary video project about beekeeping in Iceland, where he uses the medium to explore the biopolitical implications of beekeeping. Can our relationship to bees say something about how we treat each other?

I workshoppen “Våra vänner pollinatöerna” vid Uppsala folkhögskola konstruerade studenter på skolan bostäder för solitärbin av material upphittat i närheten av skolan. Studenterna deltog i grupper med 15-20 studenter. Varje grupp självorganiserande sig och tog över byggandet från den tidigare gruppen. Totalt deltog runt sjuttio studenter i workshoppen.

Tillsammans sågade deltagarna av bitar av torra stockar och grenar som de sedan borrade hål i, klippte till bitar av vass, samt byggde ett större skydd av träplankor och en bit plasttak.

[Azolla bread at Under tallarna. Photo: Erik Sjödin]

The bread above was baked by Under tallarna at their garden party in August 2018. It tasted good but arguably not as great as the same bread baked without Azolla.

The bread was baked with sun-dried Azolla harvested from one of Under tallarna’s watering ponds. As a defence against excessive sunlight the Azolla in the pond had developed a brick-red color. As can be seen in the photo below the red color stays when the Azolla is dried. Azolla that is harvested when it’s green has green-gray color.

The red color comes from deoxyanthocyanins which are antioxidative and generally considered healthy. Azolla also contains minerals, vitamins and possibly other substances which may add to the nutritional value of for example bread. However, wether or not Azolla is healthy to eat remains an open questions. Azolla is an unproven food stuff and there are concerns that cyanobacteria in Azolla may produce neurotoxins. If it’s healthy or not is the key question to resolve with regard to Azolla’s viability as a food stuff, since Azolla generally isn’t a particularly positive addition to the taste of food.

[Sun-dried Azolla at Under tallarna. Photo: Erik Sjödin]

In addition to being a potential food stuff Azolla has many other uses. Under tallarna has been evaluating Azolla as a pond cover throughout the summer of 2018 which has had the hottest July in this area of Sweden since the measurements started in 1756. Their impression is that the Azolla likely has reduced evaporation from the pond. They also experience the water to be cleaner and less warm. Another positive effect is that as the water level in the pond sinks the Azolla sticks to the edges of the pond which help keep the edges moist and reduces cracks in the pond. In another pond they grow duck-weed which also grows well but it doesn’t form a cover as thick as the Azolla. A third pond isn’t covered by plants and the water there is more muddy. Eventually they plan to harvest the Azolla and evaluate as fertiliser and mulch in soil. Previous years they have also evaluated azolla as duck food.

A potential drawbacks of growing Azolla in ponds is that it can completely knock out existing ecosystems since it can cover a water surface completely and block sunlight from other plants and organisms. If a pond is only used as a water reservoar this may not be a concern. It can actually be positive since it can reduce unwanted algae growth and prevent mosquitos from breeding. Of more concern is that Azolla may spread to other ponds and waters. Azolla is an invasive plant and considered a problematic weed in many regions of Europe and the rest of the world. In Sweden Azolla is not yet classified as an invasive species since it’s unlikely to survive the cold winters. If climate change should lead to warmer winters this may change, particularly in the south of Sweden.

[Pond with Azolla at Under tallarna. Photo: Erik Sjödin]

Interview w/ Regine Debatty. We Make Money Not Art, 2018:

Erik Sjödin‘s art and research practice has led him to investigate human relationships to fire, aquatic plants that might one day feed the first inhabitants of planet Mars, bees and humans connections and community-based ways of producing food.

[Erik Sjödin, Bee shed in Lötsjön natural reserve and park, Stockholm, Sweden 2018. Photo: Erik Sjödin.]

I’ve been following his work since 2011 and always thought there was something remarkably peaceful, generous and efficient about his work. At a time when artists, journalists and scientists alike are calling for a more considerate, a less anthropocentric way to live on this planet, Sjödin is quietly doing just that. Working on potential solutions to problems of contemporary urgency and sharing the lessons with others through exhibitions, publications, workshops as well as collaborations with scientists, farmers, gardeners, other artists and chefs.

Anytime is a good time to catch up with Sjödin and interview him about his latest projects. My excuse to get in touch with him again is Community Services, an exhibition in Marabouparken in Sundbyberg, just north of Stockholm. The show brings human beings closer to bees by revealing how the small pollinators have been “understood, written about, cared for, neglected and persecuted by humans.”

The Political Beekeeper’s Library and Bee Shed are two of the works the artist is showing in Marabouparken. The former is a collection of books where authors from Aristoteles to Thomas D. Seeley draw parallels between bees and humans, in particular how they are socially and politically organized. “What starts as a story of a patriarchal monarchy ends with a tale of radical democracy.” Bee Shed is a sculpture that also functions as a large house for pollinators. The shelter explores what a public park would look like if it was built from the perspective of the wildlife that use the park alongside the humans.

[Reading performance by artist Mia Isabel Edelgart at the bee shed in Marabouparken, Stockholm Sweden, 2018. Photo: Erik Sjödin.]

Here’s what our email exchanges looked like:

Hi Erik! For the Marabouparken, you have created a sculpture that also functions as a house for pollinators. The work questions our understanding of what constitutes a ‘good’, pleasant park and suggests that we might want to interrogate this human-centered perception and think about what a park would be/look like if it were built from the perspective of the wildlife that use the park. Can you then tell us about some of the characteristics and qualities of a park that caters also for non-human living species?

For the Marabou park I have created a bee shed. It is essentially what’s usually called a “bee hotel”, although I’m trying to contrast the transient dwelling and luxury connotations that a hotel has by calling it a shed. In its appearance the structure is humble and resembles a wood shed for storing firewood. A wood shed is a typical structure that is part of the old cultural landscape in Sweden and may provide habitat for many insects and other animal.

The Marabou park was initially landscaped in the beginning of the 20th century with the intent to provide relief for workers at the Marabou factory which is now an art space. Two separate parts of the park were explicitly constructed with inspiration from The Arts and Craft Movement and Functionalism respectively. The arts and craft movement came about in 19th century Britain as a reaction to increased industrialisation and harsh conditions for factory workers. Functionalism emerged in the first half of the 20th century and promoted increased industrialisation and efficiency. Although contradictory both of these design and construction philosophies have in common that they try to provide for the needs of humans. They also have in common that they don’t actively take into account the needs of nonhumans such as animals and plants.

With the bee shed we try to add an element of consideration also for nonhumans in the park. It provides a habitat for solitary bees and other insects. We will also work with the park management to increase the amount of flowering plants in the park, for example in the form of more meadows instead of lawns, and to create more habitats for animals, for example by leaving logs and falling tree branches on the ground for insects to nest in. Since public awareness and interest in biodiversity in cities is increasing this is also something that the park management and the municipality is interested in and already working with.
Increased biodiversity in parks in the form of flowering plants, buzzing bees and chirping birds etc can provide aesthetic pleasure to park residents and be relevant besides from the intrinsic value nonhuman life has. Biodiversity doesn’t have to conflict with human interests. Studies have also shown that the best protection for biodiverse urban areas such as parks and forests is human engagement in them.

You’ve been working a lot with bees over these past few years. Recently, journalists have been writing about insect numbers falling because of pesticides, pollution and loss of habitat. Have you found that the public is sufficiently informed and concerned about the disappearance of the little pollinators?

In Sweden media attention and campaigns from various organisations and public figures have done a lot to increase awareness about pollinators. Recently other species than honey bees, mainly pollinators, have gained media attention and people are becoming more aware that there are many insects that are integral to agriculture and our ecosystems in general. People want to save the bees. In general though I would guess that the interest for insects is marginal and insects are probably still mostly considered an annoyance.

[Our Friends the Pollinators, workshop at Marabouparken, 2018. Photo: Erik Sjödin.]

How much can artists and grassroots movements bring to the emergency to save bees? Can citizens have a real impact on the problem or is the survival of bee populations mostly in the hands of governments and the agro-food industry?

Artists and other citizens and organisations that create awareness help shape public opinion which create incentive for governments to develop policies that allow for farmers and industry to change their practices in ways that increase biodiversity. When many people change their consumption patterns, for example by choosing more ecological and locally produced food and other products, that may also make real difference.

[The Political Beekeeper’s Library at Bildmuseet in Umeå, Sweden 2017. Photo: Erik Sjödin.]

The Political Beekeeper’s Library (a research which you generously share at thepoliticalbeekeeperslibrary.org) looks at books where parallels are drawn between how bees and humans are socially and politically organised. “What starts as a story of a patriarchal monarchy ends with a tale of radical democracy.” Could you explain what you mean by that?

Those are not my own words but it is a fitting and hopeful description of the library as a whole. The library contains books spanning from 4th century BCE when the hive was generally considered as a kingdom, a notion that dominated into the 17th century when the idea of the hive as a monarchy but now with a queen began to emerge. In the 21st century there has been scientific books published which dethrone the queen and describe the beehive as having democratic elements. Radical is a word that is relative but in some contexts the collective decision making methods the bees apply could be described as radical.

As your research shows, bee organisations have been understood in different ways through time. Are the way they function and govern themselves subject to as many interpretations as there are political systems in favour at a certain moment? Or have we, in the 21h century, finally reached an agreement, an objective understanding on how bees are socially organised?

I suspect there isn’t agreement or understanding about all aspects of how bees are socially organised even among scientist such as entomologist and animal behaviourists. However, there are a lot of behaviours that have been independently observed and there is consensus around. In contemporary non-academic but “science based” literature interpretations of the bee society still vary wildly, from the hive being described as a smooth running company with a skilled CEO to the hive being a dystopian totalitarian state.

[The Political Beekeeper’s Library at Losæter, in Oslo, Norway 2017. Photo: Erik Sjödin.]

What lessons could humans draw from the way bees are organised?

I would be careful to apply ideas about how bees are organised onto how humans ought to be organised, but many people have done so. The roman philosopher Seneca for example is said to have been inspired by the poet Virgil’s depiction of the beehive as a kingdom in claiming that monarchy is an invention of nature. Seneca was the teacher of emperor Nero who eventually forced Seneca to take his own life for alleged treason. Perhaps Seneca regretted drawing conclusions from the bees.

Thomas D. Seeley who is the author of Honey Bee Democracy, published in 2010, advocates that humans should learn from the decision method that bees use when they swarm and have to decide for a new place to nest in. However, that decision method, a form of representative quorum sensing, is just one of many more or less democratic decision making methods that are available to us humans.

[Nest for solitary bees made of reed bundled in birch bark, at Marabouparken 2018. Photo: Erik Sjödin.]

Let’s say i’m someone who has access to a balcony or a garden but i don’t want to install a beehive. Is there still something i can do to help bee pop thrive?

Yes. Lawns are great for play and leisure but if you have more lawn than you need then it’s a good idea to convert some of it into meadow or to plant other flowering plants. Bees enjoy flowering herbs for example, which also works great to grow on a balcony. If the balcony is too high up for the bees then at least you have something to spice up your food with. You can also create habitats for wild bees, for example by making dry sand and soil beds for ground nesting mining bees, or by drilling holes of various sizes in old logs for mason bees and leaf cutter bees.

[The Azolla Cooking and Cultivation Project at Agoramania in Paris, France 2018. Photo: Erik Sjödin.]

[Azolla Cultivations at Hauser & Wirth Somerset. Photo: Hauser & Wirth Somerset.]

I think the last time i interviewed you was about The Azolla Cooking and Cultivation Project. That was in 2011 and the work continues to attract interest from art institutions. Has the project evolved and grown since we last talked about it?

It keeps getting more complex and has reached a point where it’s difficult to push some aspects of the project further without proper scientific studies, but I’m still working with it when opportunity arises. Recently I’ve been collaborating with Ségolène Guinard, a philosopher and PhD candidate who has studied space exploration and plants in space. Since Azolla has been proposed as a potential crop for Mars settlement I think it’s valuable to bring her contextualising perspectives into the project. I’ve also participated with an indoor Azolla cultivation in the comprehensive exhibition The Land We Live In – The Land We Left Behind at Hauser & Wirth in Somerset. This gave me some resources and incentive to try new technology for growing Azolla under artificial light. I’ve had some trouble growing Azolla indoors previously but now I have gotten this to work pretty well. If cultivation under artificial light makes sense in general can be questioned, but it enables me to keep the plant growing year around and learn more about it.

[Apiary made of drift wood. In the west fjords, Iceland 2017. Photo: Erik Sjödin.]

Any upcoming project, event or field of research you’d like to share with us?

Currently I’m mainly focusing on research and production of work related to pollinators. Last year I visited beekeepers in Iceland to document their apiaries and try to understand their motivations for keeping bees in Iceland. Beekeeping is not yet established in Iceland and the conditions are not always ideal for beekeeping. Honey bees might also compete with native pollinators for limited floral resources. I’m hoping to maybe go back to Iceland to visit more beekeepers and to connect to researchers who monitors the flora and fauna on Iceland. Eventually I would like to put some effort into presenting the material and research I’ve gathered, which I think paints a complex and both problematic and hopeful picture.

[Apiary in south-west Iceland, 2017. Photo: Erik Sjödin.]

Why would beekeepers want to establish bee colonies in Iceland if the conditions there are, as you noted, not optimal? Do you already have an idea of the motivation of the beekeepers or do you still need to do more research into it?

Why people attempt to keep bees on Iceland is part of what I have been trying to find out. People have been trying since the 1940’s and so far it hasn’t worked out in the long run. There are around a hundred beekeepers on Iceland now, more than ever before. Maybe together they can figure out how to make the bees thrive. Some people are quite successful, although in general they are still dependent on import of bees.

The beekeepers on Iceland are all part of the same community of beekeepers and they import bees from a beekeeper on the island Åland in the Baltic Sea. The reason they import from Åland is because the honey bees there aren’t infested with the dreaded varroa mite. One reason for beekeeping on Iceland that many beekeepers bring up is that if beekeeping is successfully established then Iceland could be another “safe zone” where bees can thrive without the mite.
There’s not much reason to keep bees for the honey. The yields are generally quite small and importing honey is much easier and cheaper. However, although I don’t think people do it just for the money, local honey can be marketed and sold to very high prices on Iceland and this actually makes it a more lucrative business for some than beekeeping is in, for example, Sweden. Some beekeepers hope that honey bees could help with pollination of plants and boost their local flora, but there’s not a real need for pollination of crops. I think generally people keep honey bees simply because they think it’s fun and they would like to have bees around just like they have other domesticated animals. Some people have lived abroad and been beekeepers in for example Norway or Sweden, and they want to continue to keep bees on Iceland too. One beekeeper, an artist, simply said it was for aesthetic reasons, he would like to have bees buzzing around on his farm.

Thanks Erik!

[Den politiska biodlarens bibliotek. Under tallarna, 2015. Foto: Erik Sjödin.]

Bikupans politik. Text: Alexander Svedberg, 10-tal.

Världens bikupor töms. Fenomenet Colony Collapse Disorder (CCD) skadar bärkraften i en av mänsklighetens mest beständiga metaforer: bikupan som utopi. Alexander Svedberg besöker konstnären Erik Sjödins ateljé, för att där diskutera biets nyfunna symbolvärde.

Una apis, nulla apis, »ett bi är inget bi«. Det italienska ordspråket fångar kärnan i hur människor har förstått bisamhället – specifikt apis mellifera, det europeiska honungsbiet – genom historien. Under den grekiska antiken användes samma ord för svärm och kupa: smenos. Det vanliga biet förstods aldrig som en individ, utan som del av en helhet. Individskapet tillhörde kupans drottning, eller kung.

Kupan uppfattades some ett elegant och välstrukturerat samhälle med komplex arbetsfördelning, vilket ansågs spegla den mänskliga civilisationens hierarkier. Men vilken civilisation? Människosamhällets organisation har alltid varit flytande. Därför är också bisamhällets representation beroende av vilka kulturer som studerar det.

Honungsbiets roll som politisk metafor har undersökts av många. I artikeln »Apiculture in the Anthropocene: between posthumanism and critical animal studies« (2015) skriver Richie Nimmo att biet åtnjuter en särställning bland insekterna. Nimmo menar att biet är en gränsöverskridande varelse som existerar mellan traditionella kategorier som »Natur« och »Kultur« eller »Vild« och »Domesticerad«. I dagsläget samsas den traditionella biodlingens småskalighet dock med en kommersiell apparat. Så kallade monokulturer, där det europeiska honungsbiet används för att pollinera ett växtslag åt gången, innebär, enligt Nimmo, att biet tillskrivs rollen som ett slags brukskreatur. Samtidigt pekar han på att bisamhällets komplexitet motsätter sig mänskliga försök till överhöghet, då ambitionen att styra bikupans produktion på mikronivå slår ut strukturen. Resultatet blir ett komplext förhållande mellan insekt och människa, där kupan inte kan exploateras på samma villkor som domesticerade djur.

Nimmo gör en viktig poäng. Biets roll som gränsöverskridare har alltid varit central i metaforen, om än av flera anledningar. Under den grekiska antiken hade biet också en roll i gränsöverskridande, religiösa föreställningar, något jag läser mer om i Hilda M. Ransomes bok The Sacred Bee in Ancient Times and Folklore (1937):

Bin, som levde i bergets klyftor eller grottor, verkar ha varit intimt förknippade med, om än inte förstådda som ett förkroppsligande av, de dödas själar. Klyftor och grottor betraktades ofta som ingångar till andarnas underjordiska rike.

Vad säger då biets historiska roll om människans relation till metaforen idag?

Jag träffade konstnären Erik Sjödin i hans ateljé i Slakthusområdet för att diskutera hur biet förstås under rådande omständigheter. Sjödin arbetar med konstprojekten Den politiska biodlarens bibliotek och Våra vänner pollinatörerna. Under 2018 är han aktuell med utställningen »Gemenskapstjänster« på Marabouparken konsthall. Han är också aktuell i utställningen »Ekologins visionärer« på Bildmuseet i Umeå. Projekten göder varandra. Biblioteket samlar litteratur som berör bisamhällets roll som metafor genom historien: från Aristoteles Djurens historia till Thomas D. Seeleys bok Honeybee Democracy (2010). Biblioteket fungerar som en resurs under workshops, samtal och konstruktionen av bikupor. Sjödins kollaborativa projekt syftar till att undersöka beroendeförhållanden mellan varelser, ting och fenomen utifrån en mer medveten bas. Syftet är att deltagare, liksom Sjödin själv, ska reflektera över hur inte bara människor utan också andra levande varelser inkluderas och påverkas av sättet vi lever på. Under samtalet förklarar Sjödin att hans konst kan förstås utifrån en kombination av begreppen relationell estetik och posthumanism. Det förra myntades av Nicolas Bourriad i boken Relational Aesthetics (1998). Bourriad skriver att det materiella objektet – konstverket – inte utgör basen för den konstnärliga praktiken. Istället menar han att objektet blir samlingspunkten i en process där relationer och möten mellan människor skapar nya utrymmen för dialog.

[Röd bikupa från kursen »Litet bygge« vid Konstfack. Foto: Erik Sjödin.]

Jag bad Sjödin att utveckla kring hur begreppen relationell estetik och posthumanism påverkar hans arbete:

ERIK SJÖDIN: Eftersom jag själv inte hade gått förberedande eller högre konstskola när jag påbörjade projekten, men önskade delta i konstsammanhang, inspirerades jag tidigt av konstnärer och konstgrupper som gjorde sådant som jag tidigare inte visste kunde vara konst. Ofta har dessa individer och grupper också andra utbildningsbakgrunder än enbart konst, till exempel som arkitekter. Jag fick dock upp ögonen även för samtidskonst och förstod att en del av dem som till exempel producerade teknikfokuserad konst saknade konsthistorisk kunskap. Jag kände därför att det vore en bra idé att inte upprepa samma misstag och att jag hade mycket att vinna på att läsa in mig på grundläggande konsthistoria och teori när jag började utveckla egna projekt. Under processen hittade jag begreppet relationell estetik.

ALEXANDER SVEDBERG: Du menar att det finns en svaghet i Bourriads teori när den appliceras på din konst. Kan du förklara närmare?

ES: Jag tycker att den värld av relationer som Bourriad beskriver är symptomatiskt inkomplett, då den enbart inbegriper relationer mellan människor och ting. När jag började gräva ordentligt i filosofi hittade jag posthumanistisk teori, en skolbildning som tar fasta på det faktum att humanismen är människocentrerad. Posthumanismen försöker gå vidare genom att även förstå andra varelser som aktörer i världen, men också ting, fenomen och abstrakta begrepp. Jag tycker att kombinationen relationell estetik och posthumanism relativt kortfattat beskriver och motiverar vad jag försöker göra.

AS: Vilken roll anser du att relationen mellan estetik och funktion har i konstruktionen av bikupor?

ES: I de projekt där jag tillsammans med andra byggt bikupor och bostäder åt vilda pollinatörer har min utgångspunkt varit att göra någonting som faktiskt fungerar och samtidigt esteticera processen och resultatet. Syftet med att esteticera processen och resultatet är att kommunicera arbetet till en större målgrupp än enbart deltagarna samt att visa att det är processen och inte det enskilda resultatet som är det relevanta. I praktiken har funktionen inte alltid hållit måttet. I den första workshoppen jag arrangerade, där vi byggde bostäder åt solitärbin, borrade vi hål i små trädbitar som bina kan lägga ägg i. Men vi borrade inte tillräckligt djupa hål. Anledningen var att vi följde exempel som vi hittade på internet, utan att kolla upp om det hade gjorts studier som visar på hur dessa konstruktioner faktiskt fungerar. Sedan dess har jag försökt gå till botten med hur bon för solitärbin och andra pollinatörer bäst konstrueras. Det jag har hittat har sammanfattats i en bok som fungerar som en guide för att bygga bostäder åt pollinatörer. Boken har också faktagranskats av forskare på Sveriges lantbruksuniversitet.

AS: Finns det några grundkrav som styr processen? Grundkrav som gäller oavsett om du samarbetar med Konstfack, biodlare eller en intresserad allmänhet. Och vilken roll spelar binas preferenser?

ES: I samarbete med programmet för Inredningsarkitektur och möbeldesign på Konstfack har jag vid två tillfällen hållit i ett moment vid kursen »Litet bygge«, där studenter har fått bygga bon åt solitärbin. Vid det första tillfället fick studenterna information om vad som krävs för att bon åt solitärbin ska fungera bra. Jag poängterade dock inte att funktion var viktigare än estetiska val. Resultatet var flera spännande konstruktioner som i praktiken inte fungerade då vi testade dem i Vintervikens trädgård. Det röda boet på en av bilderna flyttade inga bin in i. Studier har visat att obehandlade träblock fungerar bäst. I andra konstruktioner flyttade solitärbin in men konstruktionerna höll inte för väder och vind. Vid det andra kurstillfället poängterade jag att ett bo i värsta fall kan bli en »dödsfälla«. Det resulterade i att studenterna till stor del satte funktion före form, med mindre varierande uttryck som konsekvens. Tyvärr hann vi inte följa upp hur bona fungerade i praktiken, men många av dem hade teoretiska förutsättningar för att fungera. Syftet med kursmomentet var att använda bostadsbygge för pollinatörer som en metafor för bostadsbygge för människor. Jag ville visa att till exempel val av material och färg påverkar både bins och människors hälsa. I bygget av bikupor för honungsbin på Eggeby gård – ett moment vid ett konstkollo arrangerat i samarbete med Tensta konsthall – lade vi mycket fokus på att få alla detaljer rätt så att konstruktionerna verkligen skulle hålla för väder och vind, och i övrigt fungera för både bin och biodlare. Bikupornas färg och form var i huvudsak ett resultat av att vi använde material återvunnet från en utställning på Tensta konsthall. Att använda återvunnet material från konsthallen var ett medvetet val, dels för att visa att det går att göra konst av små resurser men också att konst kan vara användbart på många sätt. Tanken var att använda »bricolage« som metod, det vill säga att arbeta med det som finns till hand, och att detta skulle resultera i en bricolage-estetik. Sommarjobbarna som deltog i bygget var bitvis frustrerade över att de inte fick uttrycka sig mer kreativt. De ställde sig frågande till hur det vi gjorde kunde vara konst och hade nog gärna målat bikuporna istället för att enbart behandla dem med linolja. Att ta hänsyn till djurs och växters behov och väga in mer av det i förhållande till människors kortsiktiga profitmaximering inom jordbruket är något jag tycker är intressant att sträva efter.

AS: Fenomenet Colony Collapse Disorder (CCD) – då drönare överger kupan – har gett upphov till nya sätt att använda bi-metaforen idag. Detta beskrivs bland annat av Matthew Griffiths i essän »Something akin to what’s killing bees. The poetry of colony collapse disorder« (2018). Griffiths menar CCD-fenomenet speglar ett globalt misslyckande att begränsa samhällelig och ekologisk kollaps. Vilken roll tror du att metaforen har idag, och vilken roll tror du att den kommer spela i framtiden?

ES: Det är möjligt att jag lever i en filterbubbla och uppfattar den mediala uppmärksamheten kring bin som större än vad den faktiskt är. Jag föreställer mig dock att dagens användning av biet som metafor kan mäta sig med 1600- och 1700-talets England, då metaforen var särskilt utbredd. Det är svårt att tro att en flera tusen år lång tradition av att dra paralleller mellan människor och bin inte skulle fortleva ett tag till. Det lär komma ny forskning som förändrar förståelsen av hur bin lever och detta kommer sannolikt användas för att sprida idéer av olika slag. I Laline Pauls The Bees (2014) har bisamhället till exempel gestaltats som en totalitär stat, vilket frångår tendensen att beskriva bikupan som ett idealsamhälle. Idag har dock biet gått från att vara en renodlat politisk metafor till att bli en nyckelsymbol för pågående ekologisk katastrof och en känsla av nära förestående kollaps. Framförallt honungsbiet har lyfts fram som en kanariefågel i gruvan. Nu tycker jag mig se en ökad förståelse för att räddandet av honungsbiet är som att rädda kanariefågeln i gruvan. Jag tror att det är ett steg mot en ökad förståelse av komplexa ekologiska samband.

[Our Friends the Pollinators 2018. Photo: Erik Sjödin.]

“Our Friends the Pollinators” is a workshop for kids, youths and adults to learn how to build homes for pollinators such as honey bees, wild bees and bumble bees.

Honey bees are great pollinators that are often discussed in the media for their important role in pollinating flowers and plants. However, recent scientific studies have shown that wild pollinators are even more important for efficient pollination. Unfortunately many species of wild pollinators are endangered or already extinct. One of several contributing factors is the disappearance of their habitats. In some cases their situation can be helped by constructing various homes for them. Constructing a pollinator house is an opportunity to learn about the needs of pollinators and the larger structural changes we must address to increase biological diversity and make a difference for pollinators.

During the workshop at Marabouparken on May 20 2018 we built houses for wild solitary bees out of birch bark, reed, and non-insect-and-other-animal-product based organic finger paint.

[Our Friends the Pollinators at Marabouparken May 2018. Photo: Erik Sjödin.]

Den Politiska Biodlarens Bibliotek, Linda Dahl, Effekt 2019.

Bin är troligen de varelser det har skrivits mest om i litteraturen, näst efter människan. Erik Sjödin är konstnären som tagit fasta på detta och som skapat ett minst sagt ovanligt bibliotek. Han menar att böckerna i samlingen visar hur vi människor genom historien alltid har förstått saker mer eller mindre fel.

Under de senaste 20 miljoner åren har sättet som bina lever sina liv och producerar sin honung på inte förändrats nämnvärt. Det krävs fyrtiotusen flygturer till mellan tre och fem miljoner blommor för att få ihop ett kilo honung. Evolutionens matematik har varit enkel, det har varit ett vinnande om än slitsamt koncept från allra första början. Eller?

Erik Sjödin är ingenjören som blev konstnär med ett brinnande intresse för flora och fauna. Efter en kort rundvisning av konstnärskollektivet Slakthusateljéernas lokaler vid Globen i Stockholm bänkar vi oss med var sin kopp kaffe i den lilla ateljén. På en av väggarna står belysta lådor till brädden fyllda med mossbräknar – en kväverik vattenväxt som bland annat används som gröngödsel och för att bekämpa malaria. Forskare, och även Erik Sjödin, undersöker om växten har ett värde som potentiellt livsmedel, eller som gödning vid en kolonisering av Mars. Mittemot de grönskande lådorna står en vanlig bokhylla full av ovanliga böcker. Det är med anledning av den jag är här. Bin, böcker och forskning blev till ett bibliotek och hela konstprojektet landade i en bok med den passande titeln The Political Beekeeper’s Library.

– Vi har gått från ett väldigt hierarkiskt till demokratiskt samhälle men det har också bina gjort. Fast sedan är frågan, har bisamhället verkligen förändrats och vad är det egentligen som är annorlunda?, säger Erik och ler fundersamt samtidigt som han tittar på bokhyllan full av böcker.

– Det man kan se när man läser i The Political Beekeeper’s Library, berättar Erik medan han ömsom sippar på sitt kaffe och tittar ut genom fönstret, är att det har skett en förändring över tid. Det vi ansåg vara rätt tidigare verkar inte vara korrekt. Sättet som vi förstår saker på i dag kanske inte heller stämmer? Vi kommer kanske att titta tillbaka på den här perioden och säga att vi tänkte fel? Böckerna i min samling har gemensamt att de försöker beskriva att saker är på ett visst sätt. Men när de ställs bredvid varandra ser du hur svårt det är. Det är tydligt att vi genom historien alltid har förstått saker mer eller mindre fel vilket öppnar upp för att vi kanske inte har full förståelse för hur saker och ting är ordnade i dag.

I boken The Political Beekeeper’s Library skriver Erik Sjödin att bin troligen är de varelser det har skrivits mest om, näst efter människan. Bisamhället har helt enkelt ofta fungerat som en förklarings- modell för vårt eget samhälle. Hans bok är, enligt honom själv, ett försök att samla in, organisera och presentera böcker där det dras paralleller mellan hur bin och människor är socialt och politiskt organiserade.

På frågan om hur idén om den politiska biodlaren föddes, berättar Erik att det var en process. Intresset för bin för- djupades 2010 då problematiken med colony collapse disorder debatterades mycket i media (hela bisamhällen dog ut snabbt och i stor omfattning runt om i världen). I samma veva släpptes boken Honeybee Democracy av biologiprofessorn Thomas D Seeley. Det i sin tur följdes av Occupy Wall Street-demonstrationerna i USA hösten 2011.

På vilket sätt är den politiska biodlaren politisk?

– Det kan man spekulera i. Just titeln är öppen för tolkning. Många som har skrivit de här böckerna är biodlare själva, det är ju faktiskt inte jag. Man kan ju också tänka sig en fiktiv person bakom titeln. Men det är uppenbart att de som har skrivit de här böckerna om bina också har en vilja att föra fram sina politiska åsikter. Det jag främst har lyft i mitt verk är biodlare i västvärlden, här i Europa och USA. De har ju en agenda. Det är ju en politik som de för fram som grupp.

Vad skulle du säga att den agendan är?

– Att framhäva biodling. Den kan såklart se ut på olika sätt. Bin har alltid haft många talespersoner eftersom vi har haft nytta av dem. Honung och pollinering är ju något man kan göra ekonomi av. I Sverige har vi inte någon direkt pollineringsekonomi men i USA omsätter det enorma pengar. Det gör att biodlare vill påverka politiken i sin egen riktning. Det är så det fungerar för de flesta grupper, att man försöker påverka sin omgivning utifrån sina intressen.
I vilken riktning han själv vill påverka människor är något som får Erik att fundera ett tag, men efter en stunds tystnad säger han att han egentligen bara vill att vi ska våga ställa frågor.

– Folk tycker att biblioteket är kul och spännande och att det är ett gediget arbete. Sedan är det ett intressant sätt att presentera ett arbete på. Många akademiker presenterar sin forskning
i en ganska svårtillgänglig text. När biblioteket presenteras är det ju både estetiskt och visuellt. Det är uppbyggt för att få folk att tänka efter. Men det mest positiva med biblioteket är att folk börjar ställa egna frågor.

Några av de viktigaste författarna i biblioteket, enligt Erik, är Aristoteles som var en av de första som reflekterade över bin. Den andra är Charles Butler som på allvar introducerade idén om att kungen i bikupan i själva verket är drottning. Men framför allt är det Thomas D Seeleys Honeybee Democracy som fått tanken på den politiska biodlarens bibliotek att ta form.

– Det som fascinerar mig med den här boken, säger Erik samtidigt som han tar fram Seeleys bok ur bokhyllan, är sättet han beskriver hur honungsbina är organiserade. Han lyfter fram dem som demokratiska, till skillnad från hur de presenterats tidigare i historien.

Thomas D Seeley har sedan sjuttiotalet studerat bins beteenden i samband med att de väljer boplats. Bland annat har han testat att föra över sin forskning om binas sociala organisation till sin egen forskargrupp av människor. Erik beskriver honom som en av de viktigaste nu levande forskarna på området. I Honeybee Democracy från 2010 detroniserar Seeley drottningen och döper henne till »The Royal Ovipositor« – den kungliga äggläggerskan. Hon är ingen härskarinna i bikupan och makten är decentraliserad och demokratisk.

Bisamhället beskriver Seeley som en beslutsfattande grupp av individer med gemensamma mål och ömsesidig respekt för varandra. Han menar att bina helt och hållet förlitar sig på ett ärligt uppsåt i debatten, utan en ledares inflytande. Olika lösningar undersöks noggrant och majoritetens beslut räknas som den gångbara lösningen. Seeleys slutsats är att bina alltid fattar det bästa beslutet och att det som fungerar bra för bin borde också fungera bra för oss människor. Med hjälp av rätt organisation är demokratiska grupper anmärkningsvärt intelligenta, oftast smartare än den smartaste individen inom gruppen.

Det dröjde ända till upplysningen innan “kungen” kom ut ur garderoben som drottning. Det är lockande påpeka att upptäckten förebådade en övergripande samhällsförändring där kvinnorna successivt, om än långsamt, började betraktas som mer jämlika här i västvärlden. Det är även lockande att spekulera i huruvida Honeybee Democracy ger en fingervisning om att vi kommer att anpassa oss mer efter naturen i stället för att försöka bemästra, tukta och utsätta den för rovdrift i framtiden.

Men Erik vill inte förutspå framtiden och hur det kommer att se ut. Hans konst vill, enligt honom själv, belysa både nutida brådskande problem och potentiella lösningar. När jag frågar om vilken funktion boken och biblioteket har i det sammanhanget svarar Erik med eftertryck att han först och främst försöker vara ödmjuk.

– Biblioteket är ett filosofiskt projekt, mer tänkt att ställa frågor än att ge svar. Att det finns problem tycker jag är relativt uppenbart. Men jag påstår inte att jag sitter inne på svaren eller på några lösningar. Jag jobbar här även med att försöka presentera forskning som andra har gjort, så det är inte bara mina idéer.

Erik fortsätter:

– I vårt mänskliga samhälle har vi kanske svårt att se i detalj hur det egentligen fungerar. Ekonomer, filosofer och statsvetare försöker alltid förstå sig själva men det där är ju ständigt i förändring.

Hur menar du då?

– Vi har svårt att se bortom vår egen subjektivitet och det är lättare för oss att titta på andra än att titta på oss själva. Att förstå bisamhället är kanske lättare än att förstå vårt eget samhälle. Det hänger kanske ihop?

När jag stänger dörren bakom mig till konstnärskollektivet vid Slakthusområdet i Stockholm surrar det lika mycket i mitt huvud som inne i en bikupa. Det råder inga tvivel om att det gör det även i Erik Sjödins huvud. Även om boken The Political Beekepeer’s Library har en början och ett slut är både jag och Erik överens om att berättelsen inte slutar här.

[Azolla Cultivations at Hauser & Wirth Somerset. Photo: Hauser & Wirth Somerset]

I’m thrilled to announce that we have succeeded in getting the Azolla growing in the exhibition ‘The Land We Live In – The Land We Left Behind‘, which surveys “the contradictory nature of society’s relationship to the rural”.

In this context the water fern Azolla evokes both sadness and sentimentality over an upsetting and loss of old wildernesses and traditional agriculture, as well as hopes and dreams of a new man-made future.

Azolla was once used as an ornamental plant in British ponds (most notably by William Golding, author of Lord of the Flies) but is now banned from being sold in the UK by the GB Non-native Species Secretariat.

Azolla has been used for thousands of years as biofertiliser in rice paddies in Asia and has recently been proposed as a food stuff for Mars settlements. It is nutritious but potentially neurotoxic. Once an exotic species it is now due to global transports and climate change increasingly established in Europe.

For millions of years only found growing outdoors in unpolluted waters under the sun. Here it is grown in an old threshing barn converted into a gallery, in a synthetic nutrient solution produced by a local horticulture nutrient company with global distribution, under cost-effective but likely soon to be obsolete fluorescent grow lights as well as far red LED-lights, the latest innovation in plant lighting.

[Azolla Cultivations at Hauser & Wirth Somerset. Photo: Hauser & Wirth Somerset]

[A shipping box for The Political Beekeeper’s Library. Photo: Erik Sjödin.]

This shipping box is made to fit the books in The Political Beekeeper’s Library snuggly when they are packed in sealed air envelopes, leaving just a little space in the top for one or two potential new additions to the library. By coincidence the box’s height also makes it convenient to sit on.

When making the box I have studied how shipping boxes and shipping crates are usually made and aimed for stability, low material cost, and fast assembly. Which would be the rational for a shipping box. The box is intended for being transported using a trolley and lugged on trains and in car trunks etc. To keep the weight reasonable while still being sturdy the box is made of 12mm thick plywood. Larger boxes intended to be moved by trucks and loaded as cargo are made of up to 20mm thick plywood. The box is made of plywood only, which also makes it usable for international shipping by boat or plane. In order to not spread pests plywood or ISPM-15 certified wood is often required for international shipping.

The reinforcements on the side of the box secures the bottom and the sides further, but the reinforcements at the top are also intended to function as handles for lifting the box. Larger boxes and crates may also have reinforcements along the middle of the box or crate. However these would then be vertical and not horisontal, so they don’t function as handles and thus won’t come loose when the box is carried and cause the box or its content to brake. Boxes made of very thick plywood usually don’t need any reinforcements.

All sides of the box are glued and nailed, since screwing in the sides of thin plywood might cause it to crack. The walls rest on top of the bottom plywood sheet, which prevents the bottom from popping off when the crate is lifted by a trolley. The reinforcements on the bottom creates a gap between the box and the floor, which makes it easier to pick up the box with a trolley. The lid is possible to fasten with screws if the box is transported unsupervised.

[Backstage Azolla cultivations at Hauser & Wirth Somerset. Photo: Hauser & Wirth Somerset]

In preparation for participating with The Azolla Cooking and Cultivation Project in the exhibition ‘The Land We Live In – The Land We Left Behind’, curated by Adam Sutherland at Hauser & Wirth Somerset in England I am currently working with the the gardeners and technical staff at Hauser & Wirth Somerset in an attempt to develop a functional solution for cultivating Azolla in the exhibition. This is a challenge both due to the winter season, which requires Azolla to be grown indoors under artificial light, and the local water, which may not be ideal for Azolla cultivation.

Azolla is native to warm temperate and tropical regions. It was introduced in botanical gardens in the UK in the late 19th century. During the 20th century it became increasingly popular as an ornamental pond plant and also began to appear in the wild.

The Azolla grown in the exhibition has been supplied by a local pond enthusiast who knew where to find some Azolla in Somerset. Azolla regularly appears in waterways such as ponds and canals in Somerset. In the summers sometimes growing to the extent that it becomes a weed that has to be removed. Because of Azolla’s fast growth rate and invasiveness it can cause serious disruption of water ecosystems. Since 2013 it is therefore banned from being sold in the UK.

The rig above shows a backstage cultivation at Hauser & Wirth Somerset, which we have been running for some weeks now. Initially the Azolla was growing really well in this arrangement. However, when the Azolla was split from one into three trays it was overtaken by a rapid algal bloom and turned into a green ‘sludge’.

Given the right light, nutrients and temperature conditions algae can grow very rapidly and consume nutrients that plants such as Azolla needs. As algae bloom, die and decompose, they also remove dissolved oxygen from the water, which impact plant roots. Some blue-green algae (cyanobacteria) produce toxins that are unhealthy for humans and animals to consume, both directly and indirectly through other plants. It is also possible that blue green algae can produce toxins that impact plant growth negatively, although this seems less studied.

Since algae can’t grow without light we are now resolving this issue by making sure that water surfaces where Azolla doesn’t grow are not exposed to light. Hopefully the Azolla will recover decently in time for the exhibition opening in mid January, but we will also continue to work with the Azolla cultivation during the exhibition period. While this algae outbreak was a mishap, it is also a learning experience which will inform further research on Azolla cooking and cultivation.